En tråkig Blogg

Då var det vår igen, lite bizarrt när man tänker på det.
Känns som tiden aldrig riktigt rörde sig nu när det var vinter.
Aldrig riktigt flyttade sitt välplacerade arsel genom tidens rymd.

Hursomhelst.
Med våren kommer tydligen dom så kallade "Vårkänslorna".
Om dom nu finns dom överhuvudtaget.
Jag känner inget speciellt.
Lite extra bitter, kanske.
Lite extra ironisk, kanske
Lite extra sarkastisk, kanske

Hmm, Intressant.

(Jag kommer häremed dra ner på den här stilen av bloggande då den har en negativ effekt på mitt svenska betyg.
så nu följer alltså den typ av blogg jag planerar att skriva i framtiden.)

---

Jag tycker inte du är tillräckligt seriös, man ska vara seriös.

Med risk för att verka överdramatisk och ge intrycket av att vilja bli ett ÄrkeEmo och gå och "cutta" mina handleder med 50 öres rakblad med små ponys på så skulle jag vilja klaga lite.

Klaga var ordet, men jag kanske kommer skriva saker som kommer få "dig" att undra om jag verkligen menar klaga och egentligen skulle bara valt ett ord som inte är lika starkt och väletablerat som klaga.

Anyhow,Anyway, Anywho...
Jag klagar inte speciellt ofta, då jag känner att det verkligen inte leder nånstans förutom ett par extra andetag för att ersätta dom jag slösade för att kunna klaga på något av livets små triviala fel och problem.
Det är som att gödsla en blomkruka, skjuta en hare med papper, cykla utan ben.
Helt jävla fucking onödigt.
Ändå gör folk det, klagar och klagar och problemet är att man har automatiskt en sorts dubbelmoral till ämnet för man kan inte klaga på att folk klagar för då klagar du själv...en paradox i ditt eget tänkande som växer och växer och tillslut spränger dina stackars stamceller åt helvete... and there goes the neighbourhood

Så...jag skulle vilja klaga lite nu om det är fint, trevligt, härligt, mysigt för dig och din familj och din mormor speciellt.

Jag är för oseriös.
Jag känner det själv, en sorts ensamhet som kryper ner i täcket när jag sover, en sorts ensamhet som ger mig sällskap när jag väntar på tåget, en sorts ensamhet som sätter sig på stolen bredvid mig i skolan.
Varför lyckas andra där jag inte ens spelar i samma liga? Där dom spelar i allsvenskan och jag spelar med Cerebral Pares ungarna på skolgården.
Är det för att jag är för oseriös? Att jag inte vill ta det på allvar?
Att ta det osäkra före det väl beprövade, väl fungerande och väl etablerade?
Bli glad och liberal istället för bitter och konservatist? 

Jag vet inte om jag kan det.
Helt ärligt så har jag inge aning.